Sjukdomshistoria del 4

Detta inlägg skrevs år 2013.

Här kommer fortsättningen på den tredje delen av ”min sjukdomshistoria”, den tredje delen kan ni läsa här

Från början när jag fick beskedet om att fötterna behövde opereras ställde jag in mig på att det var två operationer som behövde göras och sen skulle det vara bra. Jag skulle kunna gå igen som mina kompisar, och inte behöva släpa på rullstolen och framförallt slippa värken. Operationerna var bara något jag var tvungen att ta mig igenom om jag ens ville kunna gå igen. Men nu sitter jag här och har gjort sammanlagt tre stora fotoperationer. Men det är fortfarande inte bra.

I och med steloperationerna har jag fått mycket högre belastning på framfötterna, eftersom jag inte kan röra fotlederna. Det har gjort att jag ständigt får nya inflammationer i de främre lederna samt tårna och det har resulterat i att jag har mycket värk. Jag kan inte gå långa sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen.

Det är väldigt frustrerande att fötterna aldrig vill bli bra. Trots att man har genomgått tre riktigt jobbiga och smärtsamma operationer. Ibland undra man bara hur mycket man ska behöva kämpa, bli lite bättre och sen få bakslag igen. Om och om igen.

Från början trodde vi som sagt att jag bara hade två operationer framför mig. Det var det vi ställde in oss på, men det sluta med att jag var tvungen att göra en tredje operation och det tog hårt. Det krävs mycket av en, både fysiskt och psykiskt när man går igenom en operation. När den tredje operationen äntligen var gjort, och jag hade börjat komma upp på benen, kände jag bara ”nu är jag äntligen klar!”. Strax därefter började jag få ont i en annan led i foten och det visade sig vara en skruvspets som låg och skavde mellan en led. När jag väl hade fått bort skruven och den smärtan hade försvunnit började jag kunna se ljuset och få hoppet tillbaka om att de skulle bli bra. Jag hade ”bara” den långa rehabiliteringen kvar med att träna upp musklerna igen.

När jag började kunna komma upp på kryckorna i vintras började jag verkligen inse att allt jag har kämpat för inte är så långt bort. Men nu under våren har det bara gått utför. Ju mer jag började komma upp på kryckorna, ju fler inflammationer fick jag i tårna och framfötterna. Värken blev bara värre och nu kan jag inte gå längre sträckor utan kryckor eller med hjälp av rullstolen. Det är som att det aldrig tar slut.

Så nu står jag där igen, med ett par fötter som inte fungerar. Jag har fått kämpat och kämpat och har fortfarande inte kommit till målet om att kunna gå utan att värken ska ta över. Men kampen fortsätter och någon gång ska jag nå mitt mål! Även om det kan kännas väldigt långt bort ibland.

Fortsättning följer…

4/9WjFExvyIEXlHlnT0o14vxceAD6E3vH1PrPnfiTCYjs