Igår var det en liten speciell dag. Inte på ett sätt att vi gjorde någonting, utan igår var det hela 5 år sedan jag kom hem ifrån sjukhuset efter den långa sjukhusvistelsen. Vistelsen som förändrade hela mitt liv. Det var då som jag låg inlagd på sjukhuset under 5 och en halv månad. Nästan ett halvår blev det. Det var en tid jag aldrig kommer glömma. Det var en väldigt traumatisk period i mitt liv. Både för mig och mina anhöriga.
Under det där halvåret hände det så många saker att jag inte minns allt. Sen tror jag att jag även har förträngt en hel del av det, för många av dem sakerna som hände vill jag inte ens minnas. Det var en tid som förändrade både mig och min familj.
Ni som inte har följt mig ända sen 2014-2015 så skulle jag kort kunna berätta att jag låg på sjukhuset under en väldigt lång period. För 5 och en halv månad är en väldigt lång tid att ligga på sjukhus. Det var tänkt att det ”bara” skulle vara en fotoperation och en kortare sjukhusvistelse efter det. Precis som det brukar vara efter en fotoperation. Men istället slutade med 2-3 månader på ortopedavdelningen, och därefter ca lika länge på Avd70 i Sandviken på länsrehab.
Sjätte stora fotoperationen
Jag skulle göra min sista och sjätte stora fotoperation. För jag har även gjort mindre fotoperationer däremellan, men jag har för mig att det var sjätte stora ingreppet. Det var efter den stora fotoperationen som allt skulle vara klart. Efter det var tanken att det inte skulle behövas några fler ingrepp i fötterna.
Saken var bara den att jag har haft väldiga problem med smärtlindringen efter mina tidigare fotoperationer, så därför valde dem att sätta en ryggmärgsbedövning (EDA) inför den här operationen i smärtstillande syfte. Grejen var bara den att det inte gick riktigt som planerat när dem skulle lägga den dagen innan fotoperationen. Kort kan jag säga att det som hände var att kateter-slangen som dem skulle lägga in bak där vid ryggen (EDA:n) gick av när dem skulle tunnelera (dra kateter-slangen under huden ca 10 cm för att minska infektionsrisken) den under huden. Änden som var under huden försvann och det blev in direkt på operation för att försöka hitta den där plastslangen. Tyvärr så hittade dem den inte. Den gick inte heller att hitta via olika röntgenundersökningar eller ultraljud, eftersom den var gjord av plast.
När de försökte hitta den biten som var kvar i kroppen av slangen så la dem även en ny ryggbedövning. Fotoperationen som var planerad till dagen därpå blev även gjord som planerat. Det jag tyvärr hade otur med inte långt därefter var att jag råkade ut för abscesser (varböld) i såret bak där vid ryggen som jag fick dränera ut. När jag väl var fri ifrån den infektionen råkade jag inte långt därefter ut för en blodförgiftning, och det var inte roligt kan jag lova. Då var jag dålig.
Flyttad till avd 70 i Sandviken
Sen efter att jag hade blivit fri ifrån blodförgiftningen och återhämtat mig ifrån den, samt fotoperationen på det så blev jag flyttad till Avd70 i Sandviken för vidare vård och rehabilitering. Där är det mer fokus att ta sig tillbaka kroppsligt och träna upp sig, för jag hade i princip förlorat alla mina muskler. Jag kunde varken flytta mina ben eller kroppen själv, och än mindre sitta utan något stöd.
Det här var den snabbaste versionen jag kunde ge. Ni kan gå tillbaka i mitt arkiv för att läsa mer direkt ifrån händelserna om ni vill det. Jag låg på sjukhuset sammanlagt från november någon gång år 2014 till sista april 2015. Det var då jag fick komma hem och blev utskriven, och det är därför sista april ändå är en rätt speciellt dag för mig.
Men det här var så kortfattat som det gick att berätta. Det blir ju rätt långt med tanke på att det hände mycket. Men det var i alla fall därför jag blev liggandes på sjukhuset så pass länge, och det var dem stora sakerna som också förändrade mitt liv helt och hållet. Sen efter ca halva tiden blev jag flyttad till Sandviken till en rehabiliteringsavdelning när jag inte behövde medicinsk vård på samma sätt ifrån ortopedavdelningen länge, även om jag fortfarande behövde sjukhusvård. För min kropp var verkligen i botten då.
Valborgsmässoafton
Igår hade vi inte så mycket till firande av valborgsmässoafton. Jag gjorde inget speciellt mer än att jag var upp till farmor o farfar och åt middag tillsammans med dem. Det var mysigt. Det var även första gången jag var upp dit sen jag kom hem från sjukhuset. Vi åt i alla fall potatisklyftor med olika rotsaker i ugnen, och sen hade vi biffar eller schnitzel till med sås och sallad. Så det var inget speciellt, men det var himla gott.
Förutom det gjorde vi inget speciellt igår kväll. Det var bara mysigt att umgås och äta tillsammans med dem. Anna åt också, men hon satt hemma hos sig och åt. Hon ville inte sitta tillsammans med oss ifall hon skulle råka smitta någon av oss. Det pga att hon jobbar på sjukhuset och rör sig kring där det är Corona, så hon är jätterädd för att smitta oss.
Jag saknar verkligen att kunna umgås med henne mer personligen och inte bara via telefon. För det är inte samma sak. Men idag åt vi faktiskt ihop fast via FaceTime på varsitt håll. De gjorde det lite mer verkligt i alla fall, så det måste vi göra fler gånger.
Sen vet vi ju att hon gör det bara för att skydda oss. Hon är så rädd för att sprida smittan vidare till någon av oss. Speciellt med tanke på att både jag, farmor o farfar är i riskgruppen. Så det är egentligen bara av kärlek. Vi får tänka så. Hur tråkigt det än är. Bästa Anna! ♡
Hoppas ni hade en bra valborgsmässoafton igår, även om det nog inte blev ett ”vanligt” valborgs-firande för någon i år. Jag hoppas även ni har haft en bra fredag, KRAM!