Arkiv för mars 2023

Idag var jag på återbesök till min bettfysiolog. Jag har gått där med jämna mellanrum dit i några år nu. Framförallt sedan ett väldigt aktivt skov med käklederna började sommaren år 2020. Vi skulle ha uppföljning runt hur det går med käklederna idag. Vi pratade, han tryckte och kände i ansiktet på olika muskler och över käklederna. Jag fick även gapa åt olika håll för att han skulle mäta hur mycket jag kunde åt de olika hållen. Han kollade även över min bettskena och justerade den lite.

Inför besöket hade jag en inställning om att det kommer se bättre ut den här gången även om käkleden är sliten. Den här gången var jag öm på några av ställena han tryckte på, framförallt över käkleden. Jag har även upplevt att den har knakat lite mer, men det har jag mest försökt att inte inse. Jag kände hur allt värk triggades av undersökningen. Det sitter fortfarande i nu ikväll. Han kunde se på min bettskena att underkäken har åkt fram lite. Bettskenan sticker alltså ut framme vid framtänderna, vilket den inte ska göra. Utan den ska ligga slätt jämns med tänderna på överkäken eftersom jag har bettskenan i underkäken. Det tyder på att min käkled troligtvis har blivit mer sliten. Aktiviteten i den fortsätter även om jag generellt mår bättre än vad jag någonsin har gjort tidigare fysiskt, för det inte är hundra procent bra än.

Han vill i alla fall att jag ska göra en ny röntgen för att se hur det ser ut i leden idag. Efter det ska jag dit på ett nytt besök för att gå igenom resultatet.

Jag tycker inte det här känns roligt. Det var inte det jag hade ställt in mig på. Han tyckte däremot inte att det var oväntat eftersom mina käkleder redan var så pass nedslitna. Enligt honom är jag som en åttioåring om man kollar på leden. Det är femtiotvå år plus mot hur gammal jag är idag. Rent logiskt kan betyda att jag förr eller senare kommer behöva göra något åt det, men inte idag.

Reflektion efter besöket

En sak jag reflekterade över efter besöket var att jag inte var särskilt orolig. Jag var förvånansvärt lugn. Tidigare skulle jag ha börjat oroa mig direkt och funderat på om jag trots allt kommer behöva operera leden och sätta in en protes trots allt. Men idag känner jag inte så. Jag känner mig lugn och att vi får ta det som det kommer.

Det jag vet idag är att ingenting är bestämt, käkleden är nedsliten som om jag vore åttio år och jag klarar vardagen som den är nu. Sen kanske det ser annorlunda ut med tiden, men det är de jag vet nu. Det känns inte som att jag vill lägga min tid och energi på att oroa mig längre för något jag inte vet utvägen på. De blir som det blir helt enkelt. Jag har oroat mig nog för saker i mina dagar som jag ändå inte har kunnat påverka. En sak jag vet är att det oavsett alltid brukar lösa sig på ett eller annat sätt.

Summering från tidigare

För er som är nya här kan jag berätta lite kort att båda mina käkleder är nedslitna på grund av alla inflammationer jag har haft genom åren. Vänster sida är mest drabbad. Det var så illa att jag skulle ha bytt ut leden i oktober förra året till en protes. Men i och med att jag har mått bättre och bättre så har jag inte heller lika ont och kan gapa större! Därför har jag valt att skjuta på den operationen sen jag kände större och större skillnad mot det bättre. Idag begränsar den mig inte längre så länge jag gör meditation och avslappningsövningar regelbundet! Jag blev bättre precis i rätt tid, för det var bara någon vecka innan operationen var planerad som jag valde att inte göra den! Heja kroppen säger jag bara!