Idag är det en väldigt stor dag för mig. Sista april har alltid varit en dag som har kretsat kring många minnen för mig. För exakt 7 år sedan kom jag hem från en lång sjukhusvistelse på 5,5 månad. Jag hade opererat om foten, ryggbedövningen gick av och åkte in i kroppen, jag fick abscesser bak vid ryggen och därefter blodförgiftning. Jag låg på ortopedavdelningen ca 3 månader och resterande tid på avd.70 i Sandviken. Det var en extremt tuff tid för mig och även min familj. Det var även efter den tiden som jag blev tvungen att ansöka om personlig assistans, mamma var anhörigvårdare tills det blev beviljat 1 september 2015, och därefter har det varit en bergochdalbana både fysiskt och psykiskt.
Men idag, precis 7 år senare är det min första dag utan assistans. Jag mår så pass mycket bättre att jag ska klara mig själv nu, och det är helt otroligt! Så fantastiskt att det inte går att ta in fullt ut. Men även lite läskigt. Det är en skräckblandad förtjusning. För allt har gått så fort. Varken jag eller min omgivning har riktigt hängt med i alla framsteg som hänt. Och visst är det blandade känslor, för mina assistenter har varit mitt liv. Jag kommer sakna att träffa dom så regelbundet som vi har gjort, men jag är glad över att jag har fått vänner för livet! Men det är klart det är blandade känslor för samtidigt som det är lite ledsamt så är jag också överlycklig över att jag mår så pass mycket bättre. Jag kan ärligt säga att jag aldrig har mått så bra som jag gör idag. Det är precis som att jag har fått ett liv jag aldrig haft innan. Det här är något jag aldrig ens har vågat drömma om. Därför betyder den här dagen och kommer alltid göra lite extra för mig.
I allt det här så vill jag även tacka ALLA som varit i min närhet och stöttat mig på olika sett i det här! Ni är guld värda.
Jag hoppas ni får en fin fortsatt helg och valborg! Kram