I både onsdags och i torsdags hade jag två rätt tuffa dagar. Framförallt i onsdags. Den blev inte alls som hade tänkt mig, utan den var en riktig berg och dalbana känslomässigt.
Röntgenundersökning
Det började kring lunch med att jag började reagera över att jag knappt hade sett eller hört av Harry någonting. Något jag alltid brukar göra. Vi hade ätit relativt tidig lunch för jag skulle in till sjukhuset för att röntga mina njurar. Det var en rutinkontroll i och med att jag hade väldigt problem med njursten och urinvägsinfektion för några år sedan. Så det är för att hålla kolla på det, därav den här röntgen.
Redan inför det var jag rätt nervös, för det har nog med hela grejen sen klämskadan på fötterna att göra. Den där miljön på röntgenmottagningen ger mig helt enkelt lite kalla kårar och flashbacks. Men den här gången gick det i alla fall bra.
Letade efter Harry
Det var i alla fall där mitt på dagen som jag började leta efter Harry, men han var helt bortblåst. Jag kunde inte hitta honom någonstans. Vi höll på i över en timme med att leta efter honom utan att få någon reaktion eller ljud ifrån var han kunde hålla hus. Jag letade precis överallt som jag kunde komma på och tänka mig att han kunde vara på, samt utomhus även om han är en innekatt. Vilket som så hittade jag honom inte, och tiden gick och närmade sig då jag senast var tvungen att åka för att hinna till röntgenundersökningen.
Jag ringde då till pappa som jobbade en lite bit bort härifrån, så han åkte då hem till mig och fortsatte letandet. Han hittade honom tillslut upptryck in under soffan vid armstödet på ett konstigt vis, fast vi hade letat där vi med. Men det var på ett ställe han aldrig har gömt sig på tidigare. Där och då fick han inte ut honom, men vi visste i alla fall vart han höll hus. För ett tag var jag nästan helt säker på att han hade rymt utomhus när jag inte märkt det.
Pratade med en djurklinik
När jag sedan kom hem fortsatte vi med att försöka få fram honom, men det var svårt. För jag ville inte heller dra ut honom, satt då tog vi över Svante (en av mamma och pappas katter) som Harry brukar leka med. Men inte ett knyst eller reaktion då heller ifrån honom. Han ville verkligen inte komma fram. Så tillslut kring middagstid hjälptes vi åt med att få fram honom. Han var helt slapp och ville varken röra sig eller göra något ljud ifrån sig. Han bara låg i min famn.
Sen var det strax därefter som jag också reagerade på att han inte hade ätit eller druckit någonting, samt att han inte heller hade varit något på lådan på hela dagen. Så tillslut ringde jag och pratade med en djurklinik här i stan som hade kvällsöppet.
Det som var mest oroande
Enligt dem var det mest oroande att han inte hade varit och kissat. För då kunde det vara akut, ifall det var någonting som satt iväg så han inte kunde kissa. Det kunde i alla fall bli väldigt akut. Det här var kring kl.19 tiden som jag pratade med dem och djurkliniken skulle stänga kl.20. Väldigt snällt nog så höll dem kliniken öppen så de kunde kika på honom för en bedömning för att se om vi skulle behöva åka vidare till ett större djursjukhus eller inte. Se vad det kunde vara, och i så fall hur pass akut det var beroende på vad det kunde vara. Så dem höll kliniken öppen, och vi slängde oss i bilen och åkte dit.
På djurkliniken
När vi kom till djurkliniken fick vi komma in relativt fort. Det var först en sköterska som kikade på Harry lite snabbt, och sen kom även en veterinär in och undersökte honom. Han sa även vad dem trodde det kunde vara och vad dem ville göra. De misstänkte att det kunde vara något stopp i urinvägarna som gjorde att han inte kunde hade/kunde kissa, eftersom blåsan också var rätt stor på honom, och pga att han varken vill äta eller dricka. De gjorde då en röntgen som visade på två fragment som såg ut att kunna ligga kring urinledaren(na). Men de visste inte exakt om det var precis där. Sen hade han även ganska mycket avföring i tarmen sa dem.
Vi kom i alla fall fram till att det inte var så pass akut att vi var tvungen att åka direkt vidare till ett större djursjukhus i antingen Uppsala eller i Sundsvall. Men att de ville ha in honom direkt på morgonen dagen därpå för att tömma blåsan och spola rent för att försöka få loss de misstänkta ”stoppet” som verkar vara ”problemet”. Men om han blev sämre under kvällen/natten och t.ex. skulle börja skrika om han försöker gå på lådan eller blir jätte spänd över blåsan så måste vi åka in. För då var det akut och risk för blåsan att spricka.
Innan vi åkte hem fick han även en spruta med smärtlindring och något antiinflammatoriskt som nog skulle hjälpa på värken. För de trodde att han hade väldigt ont. Usch, då tycker jag så synd om honom!
Hemma sent och natten
Vi kom hem kring tiotiden då på kvällen. Jag var verkligen så tacksam över att de hade öppet längre på djurkliniken så vi kunde få hjälp. Att dem tog sig tid att kolla på honom för att bedöma hur pass akut det var. För själv är det väldigt svårt att göra en sån bedömning. Speciellt när han inte heller kan säga någonting. Men vi fick i alla fall komma hem, men att vi måste hålla extra koll på honom. Smärtlindringen han fick då direkt där på plats tyckte jag också hjälpte lite. För han kändes lite mer med, om ni förstår vad jag menar. Och då fick vi även t.o.m. i honom lite melon (som han älskar), vatten med hjälp av en spruta samt lite burkmat som jag köpte därifrån till honom. Så det var skönt! För innan vi åkte in gick det inte att få i honom någonting överhuvudtaget.
Natten
Under hela natten så sov både jag och Harry dåligt. Jag tror jag låg på helspänn för att jag skulle märka om han blev sämre. Eftersom vi då skulle ha en bra bit till närmsta djursjukhus som har öppet under natten.
Fortsättning om hur allt gick och dagen därpå kommer i nästa inlägg. KRAM!
Lämna ett svar