Igår var det precis fem år sedan hela mitt liv förändrades till något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Allt blev precis tvärtom än vad jag hade föreställt mig och ställt in mig på.
Allt vändes upp och ner
Jag hade föreställt mig något helt annat, att det skulle vara sista jobbiga intensiva perioden och sen skulle det vara bra. Allt skulle bli bra, men istället vändes allt upp och ner. Både för mig och min familj. Det blev inte som varken jag eller dem hade ställt in sig på. Mina planer var att jag skulle ta mig igenom den här sista jobbiga steloperationen av min fot och sen skulle jag vara på banan igen, och äntligen kunna ta mig upp på benen ”på riktigt” igen. Det var de vi hade laddat och ställt in oss på. Men som sagt, riktigt så blev det inte.
Jag visste att det var en jobbig tid jag skulle få framför mig eftersom jag skulle operera om foten för sista gången. Det hade visat sig att fotoperationen jag hade gjort i juni -14 inte hade läkt som vi trodde och behövde opereras på nytt. Därför var det då inplanerat att jag skulle operera om foten då den 18 december -14.
Blev smittade med halsfluss
Den operationen hade också blivit framflyttad pga att jag först hade blivit smittad med halsfluss av en sköterska på avdelningen. Vilket gjorde att vi blev tvungen att skjuta fram operationstiden tills jag var bättre. Halsflussen gjorde också att vi fick ändra vart operationen skulle göras. För först var det tänkt att jag skulle bli flyttad till Akademiska i Uppsala. Men då hade jag sådan tur att ortopeden som skulle operera mig tog med sig materialet som behövdes hit till Gävle sjukhus istället. Han hoppade in på en av sina lediga dagar och gjorde operationen här istället när min halsinfektion hade lagt sig, vilket var den 18 december -14.
Haft det svårt med smärtlindringen
Inför den här operationen valde dem att lägga en ryggbedövning för att försöka lindra smärtan bättre efter operationen. Det eftersom jag vid mina tidigare fotoperationer har haft väldigt jobbigt med smärtan efteråt. Den ryggbedövningen la dem redan dagen innan själva fotoperationen så allt skulle vara färdigt inför det. Men något vi inte var beredda på var att det inte gick riktigt som planerat. Kateterslangen gick av när dem skulle lägga den, vilket gjorde att jag lärde akut in på operation för att försöka hitta den och få ut den. Dock hittades aldrig den delen som försvann.
Allt blev väldigt traumatiskt, men för att vara lite kortfattad så försökte dem i alla fall hitta den men lyckades inte. Sen la dem en ny ryggbedövning som fungerade bra undertiden jag var sövd för att hitta kateterslangen. Operationen blev även gjord som planerad dagen därpå, och den gick enligt planerna.
Abscesser och blodförgiftning
Men strax därefter råkar jag ut för abscesser (varböld) bak där vid ryggen som dem fick dränera ut. Det blev som en stor knöl där som gjorde väldigt ont. När jag sedan hade blivit fri från den så gick det inte heller lång tid innan jag råkade ut för en blodförgiftning. Det är något bland det värsta jag varit med om, och det gick så extremt fort allting. Alla dem här händelserna gjorde att jag blev väldigt sjuk och låg inlagd på ortopedmottagningen under 3 månaders tid, och därefter blev jag förflyttad till länsrehab i Sandviken på avd.70 under ytterligare 2-3 månader. Jag låg alltså inlag strax under 6 månaders tid på sjukhus. Jag kunde inte röra mig alls själv och var i stort hjälpbehov.
Personlig assistans och flytta hemifrån
Det var efter det här som jag började min resa med att söka personlig assistans och fick den beviljat hösten -15, flyttade hemifrån och började min resa med att sakta försöka träna mig tillbaka. En betydligt tuffare resa än vad jag trodde, och som sagt inget vi alls hade ställt in oss på. Varken jag eller min familj.
Fem år har gått
Men nu har det gått 5 år sedan allt det här hände. Helt sjukt måste jag nog säga, och mycket har hänt genom åren. Både bra och väldigt jobbiga saker. För det har inte varit lätt, och det är det inte fortfarande heller, men jag är ändå på god väg. Något jag inte var riktigt beredd på är vilken förändring det ändå är att ha personlig assistans, och det har tagit tid att vänja sig. Sen flyttade ju jag hemifrån där i samma veva så fort jag fick det beviljat, vilket också var en väldigt stor omställning. Men det är också något av det bästa jag gjort för självförtroendet och att känna att jag faktiskt klarar mig själv gentemot mamma och pappa. Bara jag har rätt typ av hjälp, så kan jag göra precis allt som alla andra kan. Men helt klart att det blev som ett helt nytt liv.
Mycket av allt som har hänt tror jag både jag och min familj har förträngt mycket av. Framförallt dem allra jobbigaste stunderna. Dock tror jag mycket av det är en försvarsmekanism, för att helt enkelt klara av att ta sig igenom det som är jobbigt. För det var en extremt jobbig och påfrestande period i våra liv. Det är i alla fall bland det absolut jobbigaste jag varit med om, och säkert som min familj också gått igenom. Men vi tog oss igenom det och det är jag oerhört glad över, för nu är vi starkare än någonsin tillsammans. Jag är verkligen så extremt glad över att jag har just dem som min familj. För utan dem och deras stöd hade jag aldrig klarat av den där perioden. De betyder ALLT för mig, och det kommer dem alltid att göra! Mina räddande änglar som jag älskar av hela mitt hjärta!
Lämna ett svar