Idag är det prick ett år sedan jag var på mitt nybesök till Doctor Diamantis. Ett besök som förändrade mitt liv, och en dag jag ALDRIG kommer glömma.
Jag kom dit med många symtom som jag trodde att jag alltid skulle behöva leva med. Därför sökte jag istället för mina magbesvär. Jag tänkte att om jag bara kunde få lite hjälp med det så kommer jag orka med ALLA andra symtom jag hade lite lättare.
Kroppen kan läka
Det jag inte visste då var att jag fick hjälp med så mycket mer än ”bara” magen. Jag fick ett liv jag aldrig kunnat drömma om med tanke på hur allt var innan detta. Idag har alla mina symtom blivit mycket bättre eller helt bra! Och det är på ETT ÅR! Kan ni ta in det? För det har jag svårt med.. Ett år tog det för mig att få ett helt nytt självständigt liv. Något som jag idag tycker är lite svårt att ta in och smälta. Men det börjar sjunka in mer och mer.
Det har inte varit lätt, men denna känsla nu är värt allt. Därför hoppas jag min resa kan skänka lite inspiration och hopp till just dig som också kämpar. Ge aldrig upp hoppet! Det finns hjälp att få, det är bara att man ska våga prova och leta sig utanför sin lilla fyrkantiga box som man är fast i.
Jag kom dit med:
– Psoriasisartrit
– Fler och fler leder som blev förstörd av inflammationerna
– Binjurebarkssvikt
– Högt blodtryck
– Hög vilopuls
– Besvär med menssmärtor
– Förändring på hypofysen
– Högt prolaktinvärde och ingen egen produktion av testosteron
– IgG-brist
– Allergier
– Magsmärtor
– Benskörhet
– Hjärndimma
– Extrem trötthet
– Extrema smärtor + nervsmärtor (ville amputera fötterna)
– Njurstensanfall + njursten
– Vätskefylld i kroppen
– Och jag kunde inte slappna av. Kroppen och hjärnan gick på högvarv och jag skulle hela tiden distrahera mig med saker, eller vara redo för nästa kommande motgång
Kunde inte klara mig själv
På allt detta kunde jag inte heller gå eller klara mig själv. Jag var rullstolsbunden och hade personlig assistans nästan dygnet runt. Personlig assistans hade jag i ca 6 år innan jag kunde sluta med dom sista april i år 2022.
Via testerna som Diamantis rekommenderade mig att ta såg han att jag bl.a. hade en obehandlad borrelia. Vilket mycket troligt har utvecklat min reumatism. Vi misstänker att jag måste ha fått det redan innan 3-4 års ålder då jag fick diagnosen barnreumatism. Som ni ser är listan lång här ovanför över alla symtom jag hade. Det är några saker kvar på den som jag har lindrigare besvär av. Resten är helt bra eller extremt mycket bättre, och jag har ett helt annat lugn inombords idag än vad jag hade tidigare. Vilket känns lite som en befrielse måste jag säga.
Sen har jag en hel del kvar att bearbeta från alla år då jag varit så sjuk, och hela det här året då hela mitt liv har fått sig en total helomvändning. Jag kämpar på med träning både fysiskt och mentalt på olika sätt. All ork är inte helt tillbaka, men sakta men säkert går det framåt inom alla områden. Men det tar också extremt mycket energi att bearbeta allting som varit. Något man lätt glömmer bort.
En hel livsstilsförändring
Något många kanske inte tänker på är att det inte har varit helt lätt att göra en hel livsstilsförändring som var en stor del av min behandlingsplan. Speciellt inte när man var så sjuk som jag var i början. Men det som hjälpte mig mycket då var att jag var så fast besluten kring att det inte är såhär jag vill att mitt liv ska se ut. Jag hade verkligen ingenting att förlora med att testa de Diamantis rekommenderade mig till. Det jag då hela tiden försökte ha fokus på var att se målet framför mig. Jag ville kunna gå igen och kunna klara min vardag självständigt utan personlig assistans. Det var mitt mål som jag knappt vågade drömma om i början, men på något sett fanns den alltid där. Och se nu, idag är det min verklighet. Jag är även väldigt tacksam för den stöttning jag har fått och får av personerna jag har runtomkring mig. Det har varit till en enorm hjälp. Framförallt i början när jag gjorde alla förändringar och mådde väldigt dåligt med noll energi.
Om man bortser från behandlingen jag fortfarande går på för att få bort borrelian, har jag gjort förändringar inom bl.a. kosten, tagit mängder med kosttillskott för att stötta upp kroppen på näringsbrister, börjat meditera, gör avslappning, bli mer medveten om att vara mer ”här och nu”, tacksamhetsdagbok, samt bli nogare med återhämtning och lyssna mer på kroppen än att bara ”köra på” som jag ofta gjorde förut. Men också att jobba på min inre esoteriska resa. Den resa som är viktigare än vad man kan tro.
Inre resa
Den inre resan jobbar jag på hela tiden, och det har blivit stor märkbar skillnad jämfört med bara för ett år sedan. Att mer och mer kunna finna ett inre lugn och mer självkärlek. Sen har jag såklart saker fortfarande att jobba och bearbeta. Men det går framåt. Vilket är de viktigaste. Den skillnaden tänkte jag berätta lite mer om i ett eget inlägg.
En fråga jag tycker ni ska ha med er om ni också vill göra en liknande resa är att komma ihåg svaret på varför du vill göra det? Det handlar inte om att göra det du vill, utan det kroppen behöver. Alltså skapa förutsättningarna för att kroppen ska ha en chans att kunna läka. Vilket den så fantastiskt kan. Något jag tyvärr inte hade en aning om förut.
Motivationen och inställningen till förändring har hjälpt mig mycket när allt varit jobbigt, tex då allt kändes övermäktigt och jag hade stor lust att bara sluta med allt. Men för mig blev det ganska fort tydligt att även om mitt huvud ville sluta så gällde det i början att vara fast besluten kring att jag inte skulle lyssna på den rösten. För jag gjorde ju det här för att få en förändring. Jag ville inte må som jag gjorde då längre. Och ju längre tid jag höll i det ju mer märkte jag hur kroppen svara positivt och jag började må så mycket bättre. Vilket jag fortsätter göra ju längre tid som går. Jag hade inte råd att sluta. Mitt fokus låg på att kunna gå igen, och att kunna klara mig utan assistans. Inte vad som var bekvämast eller enklast. Och resultatet på det, titta bara vart jag är idag. Idag, ett år senare har jag ett helt nytt liv, och en helt ny livsstil som är en självklarhet idag. Men det har varit långt ifrån en dans på rosor.
Tack Diamantis!
Jag vill tacka dig Diamantis! Tack för att du vågade försöka ta dig an mig och min omfattande sjukdomsbild. Du gav mig hopp exakt den här dagen för ett år sedan. Jag kände mig som ett hopplöst fall som ingen kunde hjälpa. Jag blev allt sämre ju längre tid som gick. Men du såg mig, och gav mig ett lugn i att jag i alla fall skulle kunna få det bättre, och att vi tar det steg för steg allt eftersom. Och se bara vilken skillnad det är på mitt liv idag. Tack vare att du gör det du gör, och hjälper människor komma till grunden med sina problem och besvär. Det har varit blandade känslor längs vägen. Både jobbiga och glada. Men idag lever jag, och inte bara överlever! Vilket är högsta vinsten för mig!
Lämna ett svar