Att läka från reumatism & borrelia
Då var det ny vecka igen! Midsommarveckan. Ville bara kika in och önska er en fin måndag!
Jag har ett spännande möte med läkaren på Rehabiliteringsmedicin i Sandviken idag. Få höra deras plan kring min tänkta rehabperiod och vad dom tror de kan hjälpa mig med! Så det ska bli spännande. Jag är påväg dit nu. KRAM!
Här kommer fortsättningen från onsdagens händelse med Harry som jag skrev om i del 1. Ni som inte läst den kan göra det här.
Natten från onsdag till torsdag gick ändå bra, även om jag mer eller mindre inte tror att jag fick en blunds sömn. Jag låg på helspänn hela natten ifall det skulle bli att vi behövde åka in. Men som tur var så klarade vi oss till dagen därpå. Vi hade en tid kl.08:15 på djurkliniken igen för att lämna in honom. De visste inte när under förmiddagen det skulle bli tid för honom, men att de i alla fall då hade koll på honom. Det dem skulle göra var bl.a. att tömma blåsan och försöka spola rent så det där fragmentet inte skulle sitta i vägen längre för att urinen skulle kunna komma ut. De skulle även ta lite olika prover, samt ge honom vätska eftersom han hade ätit och druckit så dåligt.
Dem ringde mig sedan vid lunchtid och berättade han var ”färdig”, samt att jag då kunde komma och hämta honom.
Allting hade gått bra. Vilket var jätteskönt. Det hade varit ett stopp i urinvägen som täppte till och gjorde att han inte kunde kissa. Så det var verkligen tur att vi både ringde och åkte in då i onsdags, samt i torsdags för att få det åtgärdat. För annars i värsta fall hade det kunnat blivit riktigt allvarligt och akut, och urinblåsan hade kunnat spricka. Men nu hann vi som tur var. Nu under en vecka ska han i alla fall få smärtlindring och antiinflammatoriskt för värken, och sen ska han förhoppningsvis må som vanligt igen.
De tog även prover för att kolla om han hade någon njursjukdom, eller om det var något annat med urinen som var avvikande. För att få reda på vad det här berodde på. De kollade även om han hade någon pågående urinvägsinfektion, vilket han skönt nog inte hade. De andra proverna såg också bra ut, så just nu vet vi inte exakt vad allt berodde på. Men att det nog kan vara att han har fått en inflammation i urinledaren som gjort att det blev för trångt och svårt för urinen att komma fram, tillsammans med att dem där fragmenten låg i vägen. Men huvudsaken nu är att han mår mycket bättre igen.
När vi kom hem var han helt groggy och stirrig. Han var säkert inte riktig sig själv sedan han hade fått massa lugnande under undersökningen. Men efter någon timme var han inte lika vinglig och stirrig längre. Det var precis som att han upplevdes lite rädd och inte visste vad det var som hände. Varför han mådde som han gjorde.
Under eftermiddagen började han även svälla väldigt i övre delen av frambenen. Han var helt vätskefylld på båda benen, och det berodde inte på det lilla förbandet han hade fått på det ena. För det satt alldeles för löst för att det skulle ha stoppat flödet och gjort den där svullnaden. Jag ringde då i alla fall till veterinären igen och hörde mig för kring varför han hade börjat göra det. Men då var det pga att han hade fått vätska i nacken som sedan hade sjunkit ner i benen pga tyngdkraften när han började röra på sig mer. Så det var ingenting konstigt, även om det såg ut att göra ont på honom.
Nu mår han i alla fall bara bättre för varje dag. Ganska fort började han bli mer lik sig själv, började prata och mjau:a igen som han ofta i vanliga fall brukar göra, äta och dricka igen, samt gå på lådan. Så det är jätteskönt att allt slutade bra! KRAM!
I både onsdags och i torsdags hade jag två rätt tuffa dagar. Framförallt i onsdags. Den blev inte alls som hade tänkt mig, utan den var en riktig berg och dalbana känslomässigt.
Det började kring lunch med att jag började reagera över att jag knappt hade sett eller hört av Harry någonting. Något jag alltid brukar göra. Vi hade ätit relativt tidig lunch för jag skulle in till sjukhuset för att röntga mina njurar. Det var en rutinkontroll i och med att jag hade väldigt problem med njursten och urinvägsinfektion för några år sedan. Så det är för att hålla kolla på det, därav den här röntgen.
Redan inför det var jag rätt nervös, för det har nog med hela grejen sen klämskadan på fötterna att göra. Den där miljön på röntgenmottagningen ger mig helt enkelt lite kalla kårar och flashbacks. Men den här gången gick det i alla fall bra.
Det var i alla fall där mitt på dagen som jag började leta efter Harry, men han var helt bortblåst. Jag kunde inte hitta honom någonstans. Vi höll på i över en timme med att leta efter honom utan att få någon reaktion eller ljud ifrån var han kunde hålla hus. Jag letade precis överallt som jag kunde komma på och tänka mig att han kunde vara på, samt utomhus även om han är en innekatt. Vilket som så hittade jag honom inte, och tiden gick och närmade sig då jag senast var tvungen att åka för att hinna till röntgenundersökningen.
Jag ringde då till pappa som jobbade en lite bit bort härifrån, så han åkte då hem till mig och fortsatte letandet. Han hittade honom tillslut upptryck in under soffan vid armstödet på ett konstigt vis, fast vi hade letat där vi med. Men det var på ett ställe han aldrig har gömt sig på tidigare. Där och då fick han inte ut honom, men vi visste i alla fall vart han höll hus. För ett tag var jag nästan helt säker på att han hade rymt utomhus när jag inte märkt det.
När jag sedan kom hem fortsatte vi med att försöka få fram honom, men det var svårt. För jag ville inte heller dra ut honom, satt då tog vi över Svante (en av mamma och pappas katter) som Harry brukar leka med. Men inte ett knyst eller reaktion då heller ifrån honom. Han ville verkligen inte komma fram. Så tillslut kring middagstid hjälptes vi åt med att få fram honom. Han var helt slapp och ville varken röra sig eller göra något ljud ifrån sig. Han bara låg i min famn.
Sen var det strax därefter som jag också reagerade på att han inte hade ätit eller druckit någonting, samt att han inte heller hade varit något på lådan på hela dagen. Så tillslut ringde jag och pratade med en djurklinik här i stan som hade kvällsöppet.
Enligt dem var det mest oroande att han inte hade varit och kissat. För då kunde det vara akut, ifall det var någonting som satt iväg så han inte kunde kissa. Det kunde i alla fall bli väldigt akut. Det här var kring kl.19 tiden som jag pratade med dem och djurkliniken skulle stänga kl.20. Väldigt snällt nog så höll dem kliniken öppen så de kunde kika på honom för en bedömning för att se om vi skulle behöva åka vidare till ett större djursjukhus eller inte. Se vad det kunde vara, och i så fall hur pass akut det var beroende på vad det kunde vara. Så dem höll kliniken öppen, och vi slängde oss i bilen och åkte dit.
När vi kom till djurkliniken fick vi komma in relativt fort. Det var först en sköterska som kikade på Harry lite snabbt, och sen kom även en veterinär in och undersökte honom. Han sa även vad dem trodde det kunde vara och vad dem ville göra. De misstänkte att det kunde vara något stopp i urinvägarna som gjorde att han inte kunde hade/kunde kissa, eftersom blåsan också var rätt stor på honom, och pga att han varken vill äta eller dricka. De gjorde då en röntgen som visade på två fragment som såg ut att kunna ligga kring urinledaren(na). Men de visste inte exakt om det var precis där. Sen hade han även ganska mycket avföring i tarmen sa dem.
Vi kom i alla fall fram till att det inte var så pass akut att vi var tvungen att åka direkt vidare till ett större djursjukhus i antingen Uppsala eller i Sundsvall. Men att de ville ha in honom direkt på morgonen dagen därpå för att tömma blåsan och spola rent för att försöka få loss de misstänkta ”stoppet” som verkar vara ”problemet”. Men om han blev sämre under kvällen/natten och t.ex. skulle börja skrika om han försöker gå på lådan eller blir jätte spänd över blåsan så måste vi åka in. För då var det akut och risk för blåsan att spricka.
Innan vi åkte hem fick han även en spruta med smärtlindring och något antiinflammatoriskt som nog skulle hjälpa på värken. För de trodde att han hade väldigt ont. Usch, då tycker jag så synd om honom!
Vi kom hem kring tiotiden då på kvällen. Jag var verkligen så tacksam över att de hade öppet längre på djurkliniken så vi kunde få hjälp. Att dem tog sig tid att kolla på honom för att bedöma hur pass akut det var. För själv är det väldigt svårt att göra en sån bedömning. Speciellt när han inte heller kan säga någonting. Men vi fick i alla fall komma hem, men att vi måste hålla extra koll på honom. Smärtlindringen han fick då direkt där på plats tyckte jag också hjälpte lite. För han kändes lite mer med, om ni förstår vad jag menar. Och då fick vi även t.o.m. i honom lite melon (som han älskar), vatten med hjälp av en spruta samt lite burkmat som jag köpte därifrån till honom. Så det var skönt! För innan vi åkte in gick det inte att få i honom någonting överhuvudtaget.
Under hela natten så sov både jag och Harry dåligt. Jag tror jag låg på helspänn för att jag skulle märka om han blev sämre. Eftersom vi då skulle ha en bra bit till närmsta djursjukhus som har öppet under natten.
Fortsättning om hur allt gick och dagen därpå kommer i nästa inlägg. KRAM!
Förra veckan blev allt klart kring anmälan jag gjorde till IVO på vårdskadan jag var med om för lite mer än ett år sedan. Det här gällde händelsen som hände när jag var på Gävle sjukhus för att röntga mina knän pga min reumatiska sjukdom förra året i slutet av januari. Det var då mina fötter blev klämda mellan golvet och röntgenapparaten när jag skulle göra en stående röntgen på mina knän. Det som blev sagt i beslutet var bl.a. att det hela hände på grund av ett handhavande fel av röntgensköterskan.
Under de senaste dagarna har det ringt både från Arbetarbladet och Gefle Dagblad för att ställa lite frågor kring händelsen och beslutet från IVO, samt hur jag mår nu. Snart kommer ni även kunna läsa de intervjuerna om det hela, men jag vet inte exakt vilken dag det kommer komma ut.
Undertiden kan ni läsa lite tidigare inlägg jag skrivit här under tidens gång kring olyckan. KRAM!
Hej fina ni!
Såhär blev det igår efter att jag var upp i växthuset en stund för att plantera ner lite sticklingar jag hade haft i köket. Det var sticklingar ifrån mina paletter, samt två sticklingar ifrån min forellbegonia som hade stått i vatten under flera veckor. Jag hade verkligen en uppsjö av palett-sticklingar. Så nu fick dem åka ner i bl.a. den ena lövkorgen som jag hade köpt och nu försökt plasta invändigt så jag kunde fylla den med jord. Det var en tjej på Instagram som heter Amanda som jag såg hade gjort såhär med en likadan lövkorg, fast med andra blommor. Men det blev i alla fall väldigt fint. Jag köpte mina korgar på rusta.
Sen planterade jag även ner min dahlia-knöl i den ena av lövkorgarna. Den knölen har verkligen börjat växa och tagit sig jättebra. Mina dahlior som jag har sått upp själv ifrån frö har tagit sig sådär. Men jag hoppas dem ska bli lite kraftigare snart dem med, för de ser ändå ut att bli starkare och starkare. KRAM!
